Kopparhalten i sediment i Stockholms vattenområden har stadigt minskat sedan mitten på 1970-talet. 80 procent av bottnarna i Stockholms inre skärgård är syrefria och döda p.g.a. övergödning. Bottnarna är svavelrika och koppar samt andra metaller binds som sulfider, vilka är svårlösliga och inte biotillgängliga. Även efter syresättning av sedimenten har koppar låg mobilitet och är inte biotillgänglig.
I vattendrag som strömmar genom Stockholm är kopparhalter låga. Enligt mätningar av IVL Svenska Miljöinstitutet är kopparhalter av ofiltrerade prov i Mälaren och Saltsjön mellan 1,7 µg/l (mikrogram per liter) och 5,6 µg/l – och koncentrationer av löst koppar kring 30 µg/l i genomsnitt krävs i detta vattenområde för att kronisk toxicitet ska riskeras för den känsligaste testorganismen daphnia.
Det är viktigt att förstå naturliga flöden av essentiella element, och överväga olika halter och flöden proportionellt. Mälarens utlopp medför 9-36 ton koppar (tidsperiod 2000-2010) per år från naturliga ursprung.
Stockholms miljöbarometer
Enligt Stockholm Stads Miljöbarometer ligger uppmätta halter av biotillgänglig koppar i ytvatten under bedömningsgrunder för god ekologisk status.
http://miljobarometern.stockholm.se/miljogifter/koppar
Metallhalter i sediment i Stockholms vattendrag
IVL Svenska Miljöinstitutet har gjort en studie om metaller i Stockholm stads centrum sediment. Studien omfattade deras ursprung, depositionshastigheter och biotillgänglighet.
Resultat bekräftar att kopparhalter i vatten och i sediment i både Mälaren och Saltsjön i Stockholms centrum är långt ifrån toxiska nivåer och kan således inte skada varken vattenlevande organismer eller sedimentorganismer. Största källor av koppar är naturlig tillförsel från Mälaren och bilbromsar. Avrinning från tak kan bara utgöra en oväsentlig del av sediments koppar. Avlopp från vattenreningsverk Henriksdal och Bromma har också moderata kopparhalter och enligt studien kan ingen ökning i sedimenthalter efter avloppspunkter konstateras.
Läs IVLs rapport