Biotillgänglighet

Biotillgänglighet beskriver hur tillgängligt ett ämne t.ex. koppar är för levande organismer. Metallen måste vara i en biotillgänglig form för att växter, djur eller människa kan utnyttja den. Till stor del förekommer koppar i naturen i former med låg biotillgänglighet.

När kopparjoner löser ut från tak, fasader och vattenledningssystem, binds de upp i olika konstruktions- och markmaterial. Det bildas stabila föreningar och komplex som innebär att koppar inte längre finns i sin fria jonform och alltså inte är biotillgänglig. Det innebär att koppar inte längre är skadlig för flora och fauna. Koppar och andra metaller interagerar alltså med omgivningen. Det går inte att jämföra utlösning av koppar från byggnader i utomhusmiljö med laboratorietest där man använder lättlösliga kopparsalter.

I de beräkningar som ligger till grund för riskbedömningar av kopparens inverkan på organismer eller vattenmiljöer borde ta hänsyn till biotillgängligheten. Hur koppar påverkar vattenlevande organismer är beroende av flera faktorer. De viktigaste, är naturliga bakgrundshalter samt biotillgängligheten, d.v.s. i vilken utsträckning ämnet kan tas upp, absorberas, eller användas fysiologiskt av växter, djur eller människor.

Biotillgängligheten för koppar är beroende av:

• • ifall kopparn förekommer i partikelform eller i jonform
  • andra element som kan binda kopparjoner
  • pH-värdet
  • hårdheten