Koppar i ren form är en rödbrun metall. Det är den enda metallen med färg, förutom guld. I fuktig luft sker en snabb oxidation av kopparmetall, varvid det bildas ett mörkbrunt skikt på metallens yta. Senare kan ett grönt skikt (grön patina) bildas, bestående av olika svårlösliga föreningar. Dessa föreningar tjänar som skyddande skikt mot ytterligare korrosion av kopparytan.
Korrosion och avrinning är inte samma sak och är inte beroende av varandra. Miljöpåverkan av kopparplåt som används i arkitektur kan inte förutsägas på basis av enkla korrosionsberäkningar.
Nedanstående bild visar skillnaden mellan korrosionshastighet och avrinning i Stockholm. Bilden baserar sig på mätningar gällande korrosion i åren 1958-2012 och avrinning 1995-2012. Äldre avrinningsvärden är modellerade med en matematisk modell utvecklad av Avdelningen för Korrosionslära vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. Länk till modellen.
Inverkan av SO2 på korrosion av koppartak
Korrosionshastigheten för kopparplåt i Stockholm (Vanadislunden) var 1970 ungefär 1 mikrometer per år eller 9 gram/m2 år. SO2–halten i luft var circa 140 mikrogram/m3, regn pH 4,7. Avrinningen uppskattades till 3 g/m2 år eller 0,3 µm/år.
Korrosionshastigheten i centrala Stockholm var 1995 0,3 µm/år eller 3 g/m3 år. SO2-halten i luft circa 3,5 µg/m3. Avrinningen uppmättes till 1,3 g/m2 år eller 0,15 µm/år.
Avrinningen är idag circa 1 g/m2 år, alltså 3-4 gånger mindre än 1970. Avrinningen från ett koppartak är relativt konstant medan korrosionshastigheten närmar sig avrinningen efter lång tid.
Ytterligare information
Referenser
Länk till KTH referenser